Sport kan vara helt galet. Och när ens lag vinner faktiskt helt underbart! I alla fall från ett supporterperspektiv. Så sammanfattar jag lördagens ligamatch mellan Köping och Uppsala.

Jag stegade bestämt, med högt huvud och goda förhoppningar om att hemmalaget åter skulle hoppa på segertåget, till KB-hallen i lördags. Hade sällskap av både fru och dotter. Hade lovat, framförallt dottern, att jag inte skulle skrika så högt. Måste erkänna att jag inte riktigt höll det löftet.

Jag berättade för dem att Uppsala egentligen bara har en spelare Köping behövde se upp med och att det var Axel Nordström. Och oj vad han imponerade. Däremot eftersom jag numer bara är åskådare och fortfarande bitter över att inte få kommentera matcherna, kan jag titta på tabellen och laguppställningen och utgå från vilket lag som kommer vinna. Och trots att jag vet att det inte är så enkelt så var jag säker på hemmavinst. Överraskningar och skrällvinster är också det som gör sport till ett i mina ögon, fantastiskt drama. Kanske till och med ett överlägset drama. 

Matchen i lördags som länge såg ut att bli en tragedi för hemmasupportrarna fick en plötslig vändning och avslutades som en komedi med ett lyckligt slut. Känslorna som bubblade inom mig var starka och tog åter kontrollen över mig. Efter att ha brutit skriklöftet, fick jag lova att alla fall inte ställa mig upp. Men det löftet bröt jag också. Ganska omedelbart. Och under förlängningen stod till och med min dotter upp bredvid mig.

Kanske i terapeutiskt syfte, eller som substitut för att jag inte längre kommenterar matcherna, pratar jag gärna med folk på läktaren. Därför vill jag passa på att be om ursäkt till min bänkgranne till vänster, Fredrik, som jag säkert inte sett på cirka 20 år, för att jag pratade hela tiden. Hoppas du ändå kommer tillbaka till hallen fler gånger.

Matchen i sig, varför Köping hade så svårt i 3,5 perioder, låter jag andra svara på. Men vändningen och jublet i hallen när Niklas Larsson skjuter i en lååååång trea, kommer jag inte glömma i första taget. Han stor klart närmare mittlinjen än trepoängslinjen. Och alley-oop-dunken från inkast vid mittlinjen strax innan. Och att matchens gigant Axel Nordström missar ett av två straffkast mellan dunken och Niklas Larssons trea. Bättre regisserat kunde det inte bli.

Om man såklart inte hejar på Uppsala och såg säsongens första seger glida ur händerna. Både snabbt och ganska oväntat. Det är också just det som kanske är det bästa eller värsta med sport. Det någon upplever som ett bra slut upplever andra som ett dåligt. Det som bringar exalterande glädje för ena sidan suger musten ur och sänker den andra. Det jag ropade ”jaaaa” för, skrek grabbarna några platser till höger om oss ”neeeej”. Hade Niklas Larssons trea studsat ringkant ut hade det varit omvänt.

Jag är nöjd och kommer fortsätta gå till Karlbergshallen för att kika på ligabasket. Jag hoppas jag får sällskap av de dryga 600 personerna som var där igår. Och vill man locka publik så är sådana här matcher ett perfekt bete. För jag tror inte någon lämnade matchen i lördags oberörd.

Lite galen statistik från matchen:

  • Köping Stars gjorde 52 poäng på 3 perioder och 49 poäng i resten av matchen (1,5 period)
  • Uppsalas Axel Nordström och Xavier Cannefax spelade matchens samtliga 45 minuter
  • Axen Nordström sköt makalösa 61% på treor (8 av 13) men bara 50% på straffkast (3 av 6)
  • Uppsala som lag sköt 50% både på tvåor och treor