Ligapremiären ur mitt supporterperspektiv
Så äntligen var det dags. Dags för ligapremiär för Köping Stars och första matchen i basketens högsta serie i Köping sedan säsongen 1981/1982. Undantaget de två matcher som Solna Vikings förlade till Karlbergshallen på 1990-talet, och en på 2000. Sjukt länge sedan Köping var i högsta serien alltså.
Och jag ska erkänna att det var med blandade känslor jag såg fram emot Köping Stars – BC Luleå. Det finns en stor kanna bitterhet inom mig för att jag inte får kommentera Köping Stars hemmamatcher i år. Något jag gjort de tre senaste säsongerna, allt sedan premiären i Basketettan. Och det kommer ta ett tag att svälja. Men bitterheten blandades självklart med lokalpatriotism, nervositet och den stora undran: Hur står sig Jottis grabbar rent sportsligt?
Jag bestämde i alla fall att på matchdagen släppa bitterheten och se fram emot att få vara en vanlig betalande supporter. Ni vet att köpa lotter och skrika. Och oj vad bra jag är på det.
Jag var tidigt på plats och bänkade mig på första raden. Köpte tre innebandybollar. Ingen vinst dock. Hallen fylldes så småningom och mina känslor tog över helt och hållet. Jag gråter ibland. På bio, eller av frustration men framförallt är det sportrelaterade händelser som triggar min gråtnerv. Och jag sa redan innan matchen halvt på skämt, halvt på allvar, att jag nog kommer gråta om Köping vinner. Det gjorde jag inte. Jag grät innan matchen hade startat.
Engagemanget hos alla som ställer upp för klubben. Vetskapen att Richard Perssons, Tony Geidemarks och Tomas Bandhs sjuka och egentligen orealistiska dröm strax skulle gå i uppfyllelse. Ligabasket i Köping. Det triggade gråtnerven.
Jag är en basketnörd. Och det känns som att jag i motvind har propagerat för basketens storhet. Men det behöver man inte göra i Köping längre. Hallen fylls. Och inte bara av det klassiska basketfolket. Utan jag såg innebandymänniskor, män och kvinnor lojala med hockeyn eller bandyn eller andra sporter som var på plats i hallen. Bara en sådan sak är stort för mig.
Till och med Snyggmange från gymnasiet var där. Vi pratade inte då, han var både äldre och för snygg, men i lördags i hallen utväxlade vi en flera minuter lång konversation rörande Köping Stars. Tänk om det hade hänt på gymnasiet, då hade min popularitet ökat. Men det hände nu. Och anledningen var ju att Köping Stars lockar.
Strax innan matchen började visades en liten film på Karlberghallens ”jumbotron”. Då öppnades kanalerna. Klubben hyllade Elitserielaget från 1981/82 med att visa tidningsurklipp, och tacka för inspirationen. Och eftersom jag känner i stort sett alla som på något sätt är inblandade i föreningen nu, och vet vilka många av deras föregångare är blev det för mycket. Jag satt med vattnande ögon och en klump i halsen och försökte se normal ut.
Jag skrev redan innan matchen på sociala medier hur jag känner en stolthet över hur Köping sluter upp för Stars. Men också hur både Köping som stad (bara kommunen börjar förstå det) behöver Stars men även hur Stars behöver lokalt stöd.
Stämningen i hallen var stor hela matchen. Nyförvärvet Niklas Larsson sa efter matchen att han inte upplevt ett liknande tryck under de tre senaste säsongerna i Basketligan!
Och visst bidrog jag till det. Jag tog igen tre år av kommenterande, då jag förhållit mig hyfsat neutral och saklig. Det var jag inte i lördags. Jag skrek. Jag hejade. Jag buade. Jag levde mig helt enkelt in på ett sätt jag inte gjort sedan Köping på ett sista sekunden skott vann kvalet för att gå upp i basketettan.
Det sportsliga tänker jag inte kommentera. Men förutom en seger tycker jag föreningen ska känna stolthet över att två egna produkter representerade laget på plan i lördags. Det är inte vanligt att en stad i Köpings storlek kan producera ligaspelare. Men både Marre och Sebbe är Köpingskillar som startade sin karriär här. Det är också något för Stars och Köping att vara stolta över.
Efter matchen gick jag hem. Önskade att jag var med i laget. Tänk att få uppleva känslan att besegra storfavoriten inför fullsatta läktare, i en match som en hel stad har väntat på. Undrar hur det känns. Det måste vara fantastiskt. Nu får jag nöja med att bara känna stolthet över laget som representera vår stad.
Det bästa av att vara supporter. Jag behöver inte ladda om till nästa match.
Men jag kommer fortsätta stötta min stad, mitt lag och bidra till stämningen i hallen!
Foto: magazin24.se