Det råder basketfeber i Köping. Det råder det ingen tvivel på. Och temperaturen bara ökar för varje seger.

Jag upplevde nog att intresset för Köping Stars bland lokalbefolkningen var stort redan sista året i Basketettan samt i Superettan. Mycket tack vare att Västmanlands Television direktsände samtliga hemmamatcher gratis i kabelnätet.

Redan då kunde jag knappt gå till affären utan att någon bekant frågade eller ville prata om Köping Stars. Det kunde röra skador, nyförvärv spelet för tillfället och motståndare. Och som försvarare av basket sedan barnsben tog jag chansen att prata basket. Så ofta jag kan med så många som möjligt.

Men intresset för Köping Stars har ökat ytterligare under lagets andra säsong i SBL. Intresset har såklart ökat i  och med de fina prestationerna och de många segrarna under den här säsongen. Och det är inte bara de idrottsintresserade utan gemene man i staden som är intresserade. Och att intresset nått rekordhöjder, kanske med undantag för elitseriesäsongen 1981/1982, tänker jag ge två exempel på.

För det första till hemmamatchen mot en av SBL:s bästa lag (under olika namn), både historiskt och i år, BC Luleå den 27 december sålde Köping slut på biljetterna på mindre än två timmar. Samtliga 630 biljetter gick åt och jag tror att klubben hade kunnat sälja minst 1000 biljetter till den här matchen. Det är ju ändå hemvändardagar kring jul och utflyttade Köpingsbor har genom åren visat stort stöd för Köping.

Det andra tecknet på det stora intresset såg jag häromdagen när jag julhandlade på Ica Maxi.

Märkt av ett migränanfall kvällen innan, med en lista lång som världens längsta smörgåstårta gav jag mig in i butiken. Mössan neddragen över pannan med blicken ömsom på listan ömsom på matvarorna som jag plockade från hyllan.

Jag var inte sugen på att prata med någon. Definitivt inte med någon jag inte känner.

Vid frukten, närmare bestämt citrusfrukten, snurrade tankarna runt i huvudet. ”Ska jag köpa satsumas eller clementiner eller är det mandariner. ”Jag köper satsumas de är sötare eller clementiner, de är kärnfria. Eller är det mandariner”, tänkte jag och beslutade mig för ett par kilo apelsiner.

Då smög sig en äldre herre fram till mig. Jag skulle gissa att (utan att förolämpa någon) han är äldre än 70 år . Ingen jag på något sätt är bekant med. Kanske därför han vågade sig fram till mig. Men han ursäktade sig och frågade om jag inte var involverad i basketen i staden. Vet inte om han sett mig i hallen, kommentera matcher eller läst något jag skrivit. Men han kände i alla fall igen mig.

Han fortsatte sedan att fråga om jag var med i går (lördag) till Östersund. Sedan talade vi om segermatchen mot Jämtland samt säkert 10 minuter till om Köpings hittills fantastiska säsong och jag fick förklara hur slutspelet fungerade. Sedan skiljdes vi åt, jag tog mina apelsiner lade ner dem i vagnen och gick vidare. Med ett leende på läpparna. Mannen gick vidare på sitt håll. Förhoppningsvis även han med ett leende på läpparna.

Två bevis på att Köpingsborna sluter upp för Köping Stars.

God Jul och vi ses i KB-hallen 27 december.

Sport kan vara helt galet. Och när ens lag vinner faktiskt helt underbart! I alla fall från ett supporterperspektiv. Så sammanfattar jag lördagens ligamatch mellan Köping och Uppsala.

Jag stegade bestämt, med högt huvud och goda förhoppningar om att hemmalaget åter skulle hoppa på segertåget, till KB-hallen i lördags. Hade sällskap av både fru och dotter. Hade lovat, framförallt dottern, att jag inte skulle skrika så högt. Måste erkänna att jag inte riktigt höll det löftet.

Jag berättade för dem att Uppsala egentligen bara har en spelare Köping behövde se upp med och att det var Axel Nordström. Och oj vad han imponerade. Däremot eftersom jag numer bara är åskådare och fortfarande bitter över att inte få kommentera matcherna, kan jag titta på tabellen och laguppställningen och utgå från vilket lag som kommer vinna. Och trots att jag vet att det inte är så enkelt så var jag säker på hemmavinst. Överraskningar och skrällvinster är också det som gör sport till ett i mina ögon, fantastiskt drama. Kanske till och med ett överlägset drama. 

Matchen i lördags som länge såg ut att bli en tragedi för hemmasupportrarna fick en plötslig vändning och avslutades som en komedi med ett lyckligt slut. Känslorna som bubblade inom mig var starka och tog åter kontrollen över mig. Efter att ha brutit skriklöftet, fick jag lova att alla fall inte ställa mig upp. Men det löftet bröt jag också. Ganska omedelbart. Och under förlängningen stod till och med min dotter upp bredvid mig.

Kanske i terapeutiskt syfte, eller som substitut för att jag inte längre kommenterar matcherna, pratar jag gärna med folk på läktaren. Därför vill jag passa på att be om ursäkt till min bänkgranne till vänster, Fredrik, som jag säkert inte sett på cirka 20 år, för att jag pratade hela tiden. Hoppas du ändå kommer tillbaka till hallen fler gånger.

Matchen i sig, varför Köping hade så svårt i 3,5 perioder, låter jag andra svara på. Men vändningen och jublet i hallen när Niklas Larsson skjuter i en lååååång trea, kommer jag inte glömma i första taget. Han stor klart närmare mittlinjen än trepoängslinjen. Och alley-oop-dunken från inkast vid mittlinjen strax innan. Och att matchens gigant Axel Nordström missar ett av två straffkast mellan dunken och Niklas Larssons trea. Bättre regisserat kunde det inte bli.

Om man såklart inte hejar på Uppsala och såg säsongens första seger glida ur händerna. Både snabbt och ganska oväntat. Det är också just det som kanske är det bästa eller värsta med sport. Det någon upplever som ett bra slut upplever andra som ett dåligt. Det som bringar exalterande glädje för ena sidan suger musten ur och sänker den andra. Det jag ropade ”jaaaa” för, skrek grabbarna några platser till höger om oss ”neeeej”. Hade Niklas Larssons trea studsat ringkant ut hade det varit omvänt.

Jag är nöjd och kommer fortsätta gå till Karlbergshallen för att kika på ligabasket. Jag hoppas jag får sällskap av de dryga 600 personerna som var där igår. Och vill man locka publik så är sådana här matcher ett perfekt bete. För jag tror inte någon lämnade matchen i lördags oberörd.

---

Lite galen statistik från matchen:

• Köping Stars gjorde 52 poäng på 3 perioder och 49 poäng i resten av matchen (1,5 period)
• Uppsalas Axel Nordström och Xavier Cannefax spelade matchens samtliga 45 minuter
• Axen Nordström sköt makalösa 61% på treor (8 av 13) men bara 50% på straffkast (3 av 6)
• Uppsala som lag sköt 50% både på tvåor och treor

Ligapremiären ur mitt supporterperspektiv

Så äntligen var det dags. Dags för ligapremiär för Köping Stars och första matchen i basketens högsta serie i Köping sedan säsongen 1981/1982. Undantaget de två matcher som Solna Vikings förlade till Karlbergshallen på 1990-talet, och en på 2000. Sjukt länge sedan Köping var i högsta serien alltså. 

Och jag ska erkänna att det var med blandade känslor jag såg fram emot Köping Stars – BC Luleå. Det finns en stor kanna bitterhet inom mig för att jag inte får kommentera Köping Stars hemmamatcher i år. Något jag gjort de tre senaste säsongerna, allt sedan premiären i Basketettan. Och det kommer ta ett tag att svälja. Men bitterheten blandades självklart med lokalpatriotism, nervositet och den stora undran: Hur står sig Jottis grabbar rent sportsligt?

Jag bestämde i alla fall att på matchdagen släppa bitterheten och se fram emot att få vara en vanlig betalande supporter. Ni vet att köpa lotter och skrika. Och oj vad bra jag är på det.

Jag var tidigt på plats och bänkade mig på första raden. Köpte tre innebandybollar. Ingen vinst dock. Hallen fylldes så småningom och mina känslor tog över helt och hållet. Jag gråter ibland. På bio, eller av frustration men framförallt är det sportrelaterade händelser som triggar min gråtnerv. Och jag sa redan innan matchen halvt på skämt, halvt på allvar, att jag nog kommer gråta om Köping vinner. Det gjorde jag inte. Jag grät innan matchen hade startat.

Engagemanget hos alla som ställer upp för klubben. Vetskapen att Richard Perssons, Tony Geidemarks och Tomas Bandhs sjuka och egentligen orealistiska dröm strax skulle gå i uppfyllelse. Ligabasket i Köping. Det triggade gråtnerven.

Jag är en basketnörd. Och det känns som att jag i motvind har propagerat för basketens storhet. Men det behöver man inte göra i Köping längre. Hallen fylls. Och inte bara av det klassiska basketfolket. Utan jag såg innebandymänniskor, män och kvinnor lojala med hockeyn eller bandyn eller andra sporter som var på plats i hallen. Bara en sådan sak är stort för mig.

Till och med Snyggmange från gymnasiet var där. Vi pratade inte då, han var både äldre och för snygg, men i lördags i hallen utväxlade vi en flera minuter lång konversation rörande Köping Stars. Tänk om det hade hänt på gymnasiet, då hade min popularitet ökat. Men det hände nu. Och anledningen var ju att Köping Stars lockar.

Strax innan matchen började visades en liten film på Karlberghallens ”jumbotron”. Då öppnades kanalerna. Klubben hyllade Elitserielaget från 1981/82 med att visa tidningsurklipp, och tacka för inspirationen. Och eftersom jag känner i stort sett alla som på något sätt är inblandade i föreningen nu, och vet vilka många av deras föregångare är blev det för mycket. Jag satt med vattnande ögon och en klump i halsen och försökte se normal ut.

Jag skrev redan innan matchen på sociala medier hur jag känner en stolthet över hur Köping sluter upp för Stars. Men också hur både Köping som stad (bara kommunen börjar förstå det) behöver Stars men även hur Stars behöver lokalt stöd. 

Stämningen i hallen var stor hela matchen. Nyförvärvet Niklas Larsson sa efter matchen att han inte upplevt ett liknande tryck under de tre senaste säsongerna i Basketligan! 

Och visst bidrog jag till det. Jag tog igen tre år av kommenterande, då jag förhållit mig hyfsat neutral och saklig. Det var jag inte i lördags. Jag skrek. Jag hejade. Jag buade. Jag levde mig helt enkelt in på ett sätt jag inte gjort sedan Köping på ett sista sekunden skott vann kvalet för att gå upp i basketettan. 

Det sportsliga tänker jag inte kommentera. Men förutom en seger tycker jag föreningen ska känna stolthet över att två egna produkter representerade laget på plan i lördags. Det är inte vanligt att en stad i Köpings storlek kan producera ligaspelare. Men både Marre och Sebbe är Köpingskillar som startade sin karriär här. Det är också något för Stars och Köping att vara stolta över.

Efter matchen gick jag hem. Önskade att jag var med i laget. Tänk att få uppleva känslan att besegra storfavoriten inför fullsatta läktare, i en match som en hel stad har väntat på. Undrar hur det känns. Det måste vara fantastiskt. Nu får jag nöja med att bara känna stolthet över laget som representera vår stad.

Det bästa av att vara supporter. Jag behöver inte ladda om till nästa match. 

Men jag kommer fortsätta stötta min stad, mitt lag och bidra till stämningen i hallen!

---

Foto: magazin24.se